I väntans tider...

Så himla bra artikel jag hittade på Libero.se Va bara tvungen att dela den med er!

I väntans tider – om att gå över tiden

av Charlotte Baltzer Rode

Låt mig först få säga en sak: När man har gått över tiden är det bara väntan och väntan. Och det går bara utför! Väntan blir man ju ganska trött på...

Jag blev praktiskt taget lovad att föda innan förlossningsdatum. Alla tecken man kunde tänka sig talade för en tidig födsel i vecka 37, och jag och min partner utväxlade införstådda blickar med barnmorskan. Jovisst, allt var klart: huvudet var fixerat, jag hade tyngdförnimmelser, förvärkar och spänningar i brösten. Vi hoppades väl lite för tidigt. Det skulle visa sig att vi blev straffade för detta högmod, och lärdomen man kan dra av detta är att man inte ska glädja sig för tidigt.

Veckorna fram till förlossningsdatumet präglades av en hektisk beredskap, som blev rätt tröttsam efter ett tag. Barnmorskan gav mig rådet att vara pigg och utvilad hela tiden, men spänningen inför förlossningen gjorde att jag sov dåligt. Varje natt tyckte jag att jag kände hur förlossningen startade. Vi hade inga särskilda planer, för vi skulle säkert ändå få ställa in. Dagarna gick utan att vattnet gick eller några värkar satte igång, och spänningen dalade medan rastlösheten och tristessen sakta fick sitt grepp om mig.

Då jag passerade förlossningsdatum började luften på allvar att gå ur mig. Slemproppen gick, men inget hände. Det var nu jag började göra märkliga saker. Hormoner och frustration kan tillsammans bilda en explosiv cocktail som ibland kan flamma upp med personlighetsförändringar du knappt trodde var möjliga.
Först var det bakningen. Jag bakar aldrig i normala fall, men tyckte plötsligt att den husliga sysslan var ett trevligt tidsfördriv. På plussidan kan nämnas att jag kunde använda alla bakverk jag fick över för att fjäska lite för mina vänner, men vid närmare inspektion avslöjades det att brödet och kakorna hade smaksatts lite för ivrigt med ”frustrationssalt”, ”svärpulver” och ”bittersocker”. Eller så kanske det bara var jag som kunde känna det...

Jag slutade att kommunicera med omvärlden. Under normala omständigheter njuter jag av att fördriva tiden med en väninna i telefonen, men jag blev helt enkelt så trött av alla välmenande (och irriterande!) samtal från vänner som ville höra om något hade hänt. Varför fattar folk inte att man helt enkelt skickar ett sms, när någonting händer? Dessutom hade jag varken något intressant att berätta eller lust att höra om deras liv, som jag ur mitt självmedlidande perspektiv fann komplett irrelevant. Alltså slutade jag svara på samtal och sms.
Under tiden kom det in e-postmeddelanden från lyckliga, nyblivna mammor från min föräldrakurs (och de hade alla förlossningsdatum efter mig). Jag kände mig som en misslyckad kapplöpningshäst som med en dålig smak i munnen skickade uppriktiga lyckönskningar ut i cyberspace. Jag blev så trött på hela situationen och beslöt mig för att prova något nytt – kanske kunde jag lura ut henne? Faktiskt så iddes jag inte föda nu, så allt det där med att vara beredd var kraftigt nedprioriterat. Alla fina ord och sånger till den ofödda babyns ära ersattes av hot om bortadoption eller cynisk tystnad. Det hjälpte inte heller...

I dag har jag gått tretton dagar över tiden, och ett ljus skymtar i mörkret. Klockan nio ringde en barnmorska och väckte mig (vet de inte att höggravida sover länge?). Jag blev dock snabbt på gott humör igen när hon erbjöd mig en igångsättning i morgon. Ja, äntligen händer det – jag ska bli mamma! Och bara för det får jag väl värkar i natt...