Förlossnings berättelsen

Kl. 22:00 den 3 April, kom den första värken.
det kändes som en stark förvärk bara oc jag va inte 100% säker men 10 minuter senare kom det en till och varade längre.
Jag ringde till förlossningen i Kristianstad och barnmorska Anna svarade, Hon sa till mig att vänta tills värkarna kom var 10de minut (vilket dom redan gjorde) och varade 1 minut. Hon tog mina uppgifter men hon trodde inte mig när ja sa att vi antagligen skulle ses om någon timme. När vi hade lagt på beslutade jag, Daniel och min mamma att det var lika bra att ta den timmes långa resan med detsamma. Efter att ha kört fel ett par ggr (mamma hade inte hunnit köra rundan tidigare) Vi var framme på förlossningen strax innan 00:00. Jag var öppen 4 cm redan och Anna förstod att detta skulle gå snabbt.Jag fick duscha och värkarna vid detta laget kom var 4de minut, duschen underlättade en hel del.. men jag blev så trött jag ville ut och lägga mig kl va nu 2 och jag var fullt öppen på 10cm.
Anna förklarar för mig att Barnet låg inte som det skulle med huvudet.. mina krystvärkar startar med en fruktansvärd kraft men jag fick inte pressa på. Jag tror jag andades mer lustgas en vanlig luft och hela rummet snurrade.
Efter ett par timmars krystvärkar tillkallas doktorn jag har nu så ont och ingenting går så snabbt som jag vill, så fort barnmorskan öppnade dörren för att hämta doktorn så skrek jag så högt jag bara kunde "DOKTORN!" (jag litade helt enkelt inte på att dom skyndade sig) Doktorn kom in och jag skrek åt honom "FIXA DET!" Hans lugna ton sa bara "jaja jaja". Han tryckte tillbaka barnet och försökte vrida på honom så han kunde lägga huvudet tillrätta, han tittade uppåt istället för neråt.Efter ytterligare ett par timmar och dropp för att förstärka värkarna jag får nu lov att krysta lite smått" vad betyder det!? Jjag vill bara dö, smärtan e värre än man någonsin kunde föreställa sig i sina vildaste drömmar. Doktorn tillkallas för andra gången och han pratar om kejsarsnitt men att testa först en gång med sugklocka. Nu säger dom åt mig att krysta när jag har en värk men nu gör det så ont att jag inte vet när jag har en värk eller ens vad en värk är, barnmorskan ser när magen spänner sig och säger till mig att krysta, doktorn drar i sugklockan men inget händer och klockan lossnar.. Doktorn menar på att det är dax att förlösa via kejsarsnitt.. Jag tittar vädjande på honom han verkar förstå min blick och ger klockan en chans till. Jag förstår att det är nu det gäller, jag krystar på för kung och fosterland och dom klipper mig. Äntligen säger Daniel att han ser huvudet, efter en kystning till så var det färdigt. Det som skulle tagit 5 timmar på sin höjd, tog nästan 10 timmar. En liten blå varelse läggs i min famn. Daniel står över mig och pussar mig i pannan och säger Han heter Joshua, det är en pojke. Smärtan försvinner inte som dom säger men den var längre inte betydelsefull. Jag hade blivit mamma och det hade verkligen funnits ett barn i min discokula formade mage. han va helt perfekt och han va så vacker. Trotts att han legat så länge i vatten var han inte ett dugg skrynklig. Han fick 9 av 10 på Apgar skalan, han fick avdrag för färgen.

3795g och 50cm lång kl 07:20 kom Joshua Anakin Daniel Cruse Svefors till världen!


Efteråt fick jag 8 stygn, och dom tryckte och tryckte på min ömma mage. Vid detta laget vill man bara att alla ska sluta ta på en - Har jag inte varit igenom tillräckligt!?!
Kl. 12 fick jag äntligen lov att ätä och duscha, sen va det iväg till BB.

Tack all personal på förlossningen! Ni va helt fantastiska!!!

BB va en annan sak.. men den berättelsen tar jag en annan dag - Joshua har vaknat. Dax för mig att mysa med min underbara son! :)

MILF

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

I väntans tider...

Så himla bra artikel jag hittade på Libero.se Va bara tvungen att dela den med er!

I väntans tider – om att gå över tiden

av Charlotte Baltzer Rode

Låt mig först få säga en sak: När man har gått över tiden är det bara väntan och väntan. Och det går bara utför! Väntan blir man ju ganska trött på...

Jag blev praktiskt taget lovad att föda innan förlossningsdatum. Alla tecken man kunde tänka sig talade för en tidig födsel i vecka 37, och jag och min partner utväxlade införstådda blickar med barnmorskan. Jovisst, allt var klart: huvudet var fixerat, jag hade tyngdförnimmelser, förvärkar och spänningar i brösten. Vi hoppades väl lite för tidigt. Det skulle visa sig att vi blev straffade för detta högmod, och lärdomen man kan dra av detta är att man inte ska glädja sig för tidigt.

Veckorna fram till förlossningsdatumet präglades av en hektisk beredskap, som blev rätt tröttsam efter ett tag. Barnmorskan gav mig rådet att vara pigg och utvilad hela tiden, men spänningen inför förlossningen gjorde att jag sov dåligt. Varje natt tyckte jag att jag kände hur förlossningen startade. Vi hade inga särskilda planer, för vi skulle säkert ändå få ställa in. Dagarna gick utan att vattnet gick eller några värkar satte igång, och spänningen dalade medan rastlösheten och tristessen sakta fick sitt grepp om mig.

Då jag passerade förlossningsdatum började luften på allvar att gå ur mig. Slemproppen gick, men inget hände. Det var nu jag började göra märkliga saker. Hormoner och frustration kan tillsammans bilda en explosiv cocktail som ibland kan flamma upp med personlighetsförändringar du knappt trodde var möjliga.
Först var det bakningen. Jag bakar aldrig i normala fall, men tyckte plötsligt att den husliga sysslan var ett trevligt tidsfördriv. På plussidan kan nämnas att jag kunde använda alla bakverk jag fick över för att fjäska lite för mina vänner, men vid närmare inspektion avslöjades det att brödet och kakorna hade smaksatts lite för ivrigt med ”frustrationssalt”, ”svärpulver” och ”bittersocker”. Eller så kanske det bara var jag som kunde känna det...

Jag slutade att kommunicera med omvärlden. Under normala omständigheter njuter jag av att fördriva tiden med en väninna i telefonen, men jag blev helt enkelt så trött av alla välmenande (och irriterande!) samtal från vänner som ville höra om något hade hänt. Varför fattar folk inte att man helt enkelt skickar ett sms, när någonting händer? Dessutom hade jag varken något intressant att berätta eller lust att höra om deras liv, som jag ur mitt självmedlidande perspektiv fann komplett irrelevant. Alltså slutade jag svara på samtal och sms.
Under tiden kom det in e-postmeddelanden från lyckliga, nyblivna mammor från min föräldrakurs (och de hade alla förlossningsdatum efter mig). Jag kände mig som en misslyckad kapplöpningshäst som med en dålig smak i munnen skickade uppriktiga lyckönskningar ut i cyberspace. Jag blev så trött på hela situationen och beslöt mig för att prova något nytt – kanske kunde jag lura ut henne? Faktiskt så iddes jag inte föda nu, så allt det där med att vara beredd var kraftigt nedprioriterat. Alla fina ord och sånger till den ofödda babyns ära ersattes av hot om bortadoption eller cynisk tystnad. Det hjälpte inte heller...

I dag har jag gått tretton dagar över tiden, och ett ljus skymtar i mörkret. Klockan nio ringde en barnmorska och väckte mig (vet de inte att höggravida sover länge?). Jag blev dock snabbt på gott humör igen när hon erbjöd mig en igångsättning i morgon. Ja, äntligen händer det – jag ska bli mamma! Och bara för det får jag väl värkar i natt...

Tävling - tillägg

Aliana Lohmeier
29 Mars; Flicka

Tävling - tillägg

2 April - Per Svefors 17:05 , pojke

Han tom kom med klockslag! :)

Tävling

Hittentills är det några som droppat ur tävlingen - bland annat jag själv och mannen :)
Enligt ultraljud skall min förlossnings datum vara 3 April och enligt mina egna beräkningar är det den 29 Mars..
Vill du gissa? Skriv en rad på facebook :)
Här är tävlande:

21 Mars: Petra Edin - Pojke
21 Mars: Bettina Söderberg - Pojke

22 Mars: Madeleine Ek - Pojke

24 Mars: Helena Pedersen - Flicka
24 Mars: Glenn A Rice - Flicka

26 Mars: The Sam - Pojke

28 Mars: Maria Cruse - Pojke

29 Mars: Isabelle El Makdessi - Pojke

31 Mars: Sammy W A Blomerus - Pojke

1 April: Maria Svefors Dennis - Flicka
1 April: Bella El Makdessi - Pojke

2 April: Åsa Centerwall - Flicka

4 April: Camilla Glans - Pojke
4 April: Camilla Hilding - Flicka

7 April: Andreas Arcambe - Flicka

10 April: Geraldine Palmier - Flicka

14 April: Sara Creedo - Flicka




Anymore bets???

Kan tiden gå långsammare??...

Tuff tuff tuff tuff tuff.....
Jag känner mig som lilla loket som kunde - kunde bara köra i uppförsbacke..
Jag vill ha en stund där jag slappnar av, inget är avslappnande ingen position bekväm ingen sol ljus nog - usch var är min grop när jag behöver den?
Jag är otrevlig mot folk och känner mig konstant irriterad, jag sålde nästan hunden inne i byn i morse.... för en 5:a - och jag hade tyckt det va en bra deal!
Stackars Riddick - han är centrum av min irritation och för att beklaga sig över detta så piper han... Inte ett smart drag.
Han stod utanför LP fiket idag medan jag gick in och ringde försäkrings kassan (plats 189 i kön???!!!!) Tog mig 15 minuter att få höra att dom skickar hem blanketterna och jag hade kunnat beställa dem över nätet -fint!
Under denna tid så sitter min kära jycke utanför och börjar skälla patetiska "tyck synd om mig" skall... jag tycker inte synd om någon nu, speciellt inte en fullvuxen HUSKY men vinterpäls - Men jag går självklart ut och tittar till stackaren som sitter och darrar så nosen rinner på honom - snacka om dramaqueen!! Ge dig! Min stackars I-lands hund sitter i vår solen och tycker så sjukt synd om sig själv och drar till med världens show, (nämnde jag att han e husky???)
Jaja... han har personlighet iaf det får man väl vara tacksam för eller nåt.

Men till en gladare not - En väninna i Malmö födde en son i morse. Stort Grattis till Elin och resterande Almlöfs!! Kl. 06:56 blev familjen en liten rallykalle rikare :)
Happy Birthday lil kille Almlöf!!

Nu måste det snart vara min tur tycker jag! Jag kan nästan känna lättnaden av att kunna böja sig utan att det spänner och kunna sätta mig upp utan hjälp av en mindre lyftkran. Kunna andas utan halsbränna!!!!! Jag förstår nu när dom säger att smärtan är värt det - förutom den extrema lyckan av det nyfödda miraklet så kan man ligga på mage!!!!!!!!!
Kampen mot den eviga magen fortsätter men lillen verkar ha svårigheter för att bestämma sig för vilken sida den skall vara på.. Jag antar att det bara är en fas och att våra band är starkare än den till magen. Så jag är inte orolig..
Jag har dock förstått att det inte är en fotbolls spelare där inne.. inte har den sparkats en enda gång i magen - bara knuffats och knuffats och knuffats igår insåg jag att hela barnets pappas sida är anledningen till detta - Farbror, Faster, Farfar och till en liten del även pappa är brottare.
Inte så underligt längre varför mini vi knuffas så mycket.

Nu ska jag äta en tonfisk macka och lite morötter *yummy*
Ha det bäst och be att jag snart ska få sova på mage igen :)